Ångest, var förnamnet.

Drömde mardrömmar om Sebbe inatt, igen..

Jag tror inte att de som tar sitt liv inser hur mkt de efterlevande får lida.

Det är helt otroligt vilket avtryck en enda människa kan göra i ens liv, och
hur tomt det kan bli utan dem.

Sebastian är vän nummer 7 som jag tappat sen jag var 15.

Jag kan inte påstå att jag gillar "livets cirkel".




Och han är inte den första som jag varit kär i som gått bort, är det förvånande
att jag är rädd för att älska?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0