Nej, jag hatar dig inte.

Har precis fått höra att personen jag nyligt kastat ut ur min lägenhet tror att jag "bryr" mig om vars hon bor just nu, och tydligen aktivt letar information för att få reda på det. Sanningen är den, att ja, jag bryr mig om vars hon är.
Hur mycket min dygnsrytm och mitt privatliv än blev förstört, så ogillar jag inte henne som människa. Inte det minsta. Jag ogillar däremot hennes sjukdom och psykiska problem oerhört. Det har gjort att väldigt många ogillar henne eller vill inte umgås med henne. Detta tycker jag är otroligt sorligt när jag själv upplevt otroligt ljusa stunder och mycket skratt med den här människan. jag har fått ta henne i försvar många gånger när närstående ifrågasatt hur mycket jag "tolerarar" och ifrågasatt varför hon fått bo kvar så länge.
Jag tycker bra om henne, jag tycker om att umgås med henne (om än vi nu aldrig mer kommer umgås) så är det sanningen. Det enda jag önskar henne är att hon ska få tag i rätt hjälp, så att hon får lösa problemen som hindrar henne från att ha en fungerande vardag och ett fungerande kompisgäng. Det önskar jag verkligen henne. Men jag förlorade, jag förlorade striden mot hennes psykiska problem och höll själv på att gå in i väggen under tiden. Tillslut var man tvungen att agera och kasta ut henne. Jag mådde lite dåligt över det från början, var rädd att hon inte skulle ha NÅGON närstående att vända sig till. Men vet nu att hon bor någonstans med någon som klarar av det. Så det är ju positivt. Jag själv har blivit en otroligt mycket gladare person, jag har mer energi och lägenheten är i topp skick som jag vill ha den. jag tror ändå att "the outcome" av detta blev bättre för oss båda ändå. Man kan inte förändra någon som inte vill.
Men the breakting point var när jag förklarade precis hur jag kände och hoppades att jag skulle få någon slags "förståelse" eller vilja till att prata eller förändra situationen, men svaret blev "det är patetiskt". Så kränkt har jag nog inte blivit sen jag blev utlåst ur min egen lägenhet....Blev nästan gråtfärdig, för då visste jag att vi aldrig mer skulle kunna vara vänner, då hon inte kunde respektera mina känslor, utan även var tvungen att förolämpa dem också.
Jag kände att jag kommer inte kunna fortsätta på skolan utan att vara ett nervöst nervvrak och inte kunna ha en fungerade relation till min pojkvän så det enda som fanns kvar att göra var att svara henne otroligt aggressivt så att hon skulle försvinna snabbast möjliga.
Nu är det otroligt bra iallafall. Jag MÅR otroligt bra.
Men jag hoppas INNERLIGT att detta löser sig för henne. Ensam är inte stark.
Men vi däremot kommer förmodligen aldrig ens umgås eller prata med varandra igen. Jag
kan inte titta på henne utan att bli arg för all stress hon utsatte mig för - även om hon inte kan rå för att hon är sjuk och inte FÖRSTÅR att man måste anpassa sig efter andra människor.
Detta är iallafall det sista jag kommer att säga om detta. Jag förväntar mig att hon kommer blogga om mig och snacka skit om mig, vilket hon gärna får göra. Jag är säker på mitt val och att det var rätt för mig och min pojkvän! :)
Just nu är karln iallafall och ser på hockey och jag bloggar för fullt... Huvudet är fullt av tankar ibland! ;D vi har lyckats skaffa oss en -SUPER SNYGG- tv bänk ifrån EM möbler. I vitt lack... grr.. sen ska vi hämta ett bord med 2 plan, också i vitt lack samt en svart divansoffa. kommer bli supersnyggt! Sen... kan vi börja våra liv tillsammans? Känns helt underbart. nu börjar livet.




Kommentarer
Postat av: Mia

Du är så klok! Puss på dig

2012-01-19 @ 21:17:06
URL: http://miaekstrom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0