enskitbra

Klockan är just nu 03:35. Prick.

Jag är ensam i lägenheten och tänker.

Jag har fysiskt ont i mitt bröst, jag tänker på Sebastian, jag tänker på hans leende, hans ögon,

hans armar, hans händer.

Hans varma händer..



Jag tror nog aldrig min hjärtesorg kommer att gå över för å kär som jag är i honom

har jag aldrig varit i någon någonsin. Och aldrig under så lång tid heller...

Många sa ofta att "lämna honom, han är inte värd dig." Men jag kände alltid att.. att lämna honom,

var aldrig någon möjlighet. Jag KUNDE inte, alltid när jag dejtade andra killar så tänkte jag på honom.

Jag älskade att sova med honom för jag kände mig trygg och säker med honom....

Jag vill veta varför han gjorde som han gjorde. .


Jag kommer så väl ihåg en gång när jag var hos honom och låg i hans säng, han satt i soffan.
Åsså titta han på mig och små log, sen sa han "Du ser ju ut som en ängel där du ligger i min säng.
Jag tycker du passar in i inredningen, det är ju så att man vill komma å lägga sig med dig"

Detta minns jag så väl.

Nä usch, nu kommer tårarna igen......