enskitbra

sitter i skrivande stund i skräddarsits i min säng, min hund ligger brevid mig och snarkar lite halft. Allt är med andra ord precis som det brukar vara, förutom att jag är lite konfunderad!

Det är rätt otroligt hur kärleken kan beröra en, sen tappar man den, man skiljs åt, man blir lämnad, man lämnar, hittar en annan, och så vidare. Just idag funderar jag mycket på detta då jag fick veta att en bekant till mig är sambo med min första kärlek. Han som var först med allting, så han har alltid varit "speciell" för mig. Kan säga att jag blev "inpräntad" (twiligt, hah.) på honom när jag var väldigt mycket yngre.

Men jag lämnar honom för en annan, denna andra är i dagsläget pappa och förlovad, mitt ex är förlovad och sambo och hur lycklig som helst. Min kille lämnade sitt ex, hon har nu lärt sig att stå på egna ben och mår mycket bättre, jag är kär i Linus och väldigt lycklig med honom..

Det är bara så sjukt hur så många liv "sammanflätats" pga av tidigare traumatiska händelser och sen lett fram till något så vackert som det vi alla har det nu.

Jag blev först väldigt ledsen när jag fick veta om min bekantas kille, men samtidigt så fanns det ju en anledning varför jag inte ville vara tillsammans med honom. Vi passade inte ihop helt enkelt. Av samma anledning lämnade Linus sitt ex. Och nu har vi alla hittat någon man matchar ihop med, så mycket bättre.

Så jag kan inte påstå att jag är bitter längre. Och det är skönt. Det har ändå gått snart åtta år. Så, jag borde gå vidare och inse att det blir aldrig som förut. '





Aldrig.


Nu har jag hittat någon som jag vill vara med. Och det klår alla mina ex med hästlängder. Jag förtjänar att vara med någon som älskar mig och är kär i mig precis som jag är.

"never mind, Ive found someone better then you"


Skönt att kunna lägga sig i sängen och veta att man har nån som vill ha en i det paketet man är.