enskitbra

Ligger just nu i sängen halft drogad av en sömntablett och tittar ut genom balkongdörren. Det är mörkt ute nu. Mörker är något som alltid varit bittersweet för mig. När jag var liten led jag av "nattskräck" eller, en ovanligt stor rädsla för mörker. Jag vågade inte vara ensam hemma när jag var 12 (!) år gammal, på dagen. För jag var så rädd, att vara ensam, rädd för mörkret. Jag trodde att demoner skulle komma och döda mig, på riktigt.

Men nu, i 22 års ålder så har jag en HELT annan relatio till mörkret. Jag älskar mörker, det för mig betyder "inga måsten." När det är mörkt, så kan jag inte fara på jobbet, jag har ingen skola, jag kan inte ringa några viktiga samtal, jag behöver inte äta och jag har inga krav att umgås med någon.

Natten dvs, är en krav-fri tid för mig. Då kan jag fundera över dagens/årets händelser, över relaioner osv.. Och det är TYST ute. Jag älskar tystnaden, och mörkret.

Medans andra (en anonym vän jag pratar med just nu) har upplevelserna om mörker att vara hjälplös, maktlös, pgr av övergrepp som ung.

en annan vän skrev "Ja jag är rädd för mörker, vet egentligen inte varför, men jag klarar inte längre av skräckfilmer, psykologiska filmer osv. Jag hatar att inte kunna se vad som är runt omkring mig"

Förundras över himlen en stjärnklar natt och sov sedan tryggt med änglabeskydd....



Min fråga är NU till er läsare, är NI rädda för mörkret? Om ja, varför? Om nej, varför inte?