Dagarna går även om man vill stanna tiden

Ja..
Sitter hos min mor och bloggar för tillfället. Lyssnar på Eric Saade - Hearts in the air just nu.
Funderar kring sången "put your hearts in the air, you gotta love being you, so put your heart in the air"
Kanske man ska våga göra det? Liksom, ge någon fin (<3) person en chans. Jag tror ändå att sebastian
hade velat det också. Även om han var irriterad när han såg mig med någon annan,(DU BEHÖVER INTE KOMMA HIT, FÖR DU ÄR JU MED "HAN"..) så tror jag inte att han vill att jag ska vara "hans" efter hans bortgång.
Självklart är jag "hans" in my mind, det har jag varit i två års tid. Men, så länge som jag varit singel
och väldigt sluten som person.. Så börjar det vara dags, att ge sig ut och ge någon en chans. Sluta vara
så rädd för känslor, för kärlek, för tillit.
Har ju träffat en kille som jag verkligen gillar, jag gillar allting med honom, och han gillar allting med mig också (?)
Även mina konstiga humörsvängningar och tokerier.. så gillar han mig ändå (?). Helt otroligt.
Fast jag är så SJUKT rädd för att bli fäst vid någon. I min vanliga tur så brukar det inte vara bra att bli fäst vid någon, för de rycks ofta ifrån mig..
Under de snart två veckor sen Sebastian tog bort sig så har jag fått otroligt mycket stöd, från nära och kära, och även från våra gemensamma kompisar. Bäst är det när någon kommer fram och kramar om mig och säger "du var den första jag tänkte på när jag hörde" och "jag lider med dig, kan inte tänka mig hur det känns."
Det är väl i regel folk som visste hur mycket jag älskade honom, oavsett om han var lite vilsen ibland och man förstod sig inte på honom.. Så spelade det ingen roll, jag kunde inte ens vara ARG på honom, även om jag försökte!
Kommer väl speciellt ihåg en gång när vi bråkat och han skulle "kasta mina saker utanför porten". Och jag sprang efter honom efter krogen, till hans lägenhet, och han kommer ut, UTAN mina saker, tänder en cigg, ler och säger "hur är läget me dig då? ; )"
jag skrek ju bara åt han det ena och det andra innan jag bara drog en djup suck och sa "alltså jag kan inte vara arg på dig." Han flinade och sa "jag vet. vill du följa med upp?"
sen slutade det med att jag sov hos honom.. tror de var tre? gånger den veckan?
man kan ju fundera nu i efterhand om han sa att han skulle kasta mina saker för att jag var så jävla arg och skulle hämta allting och sen aldrig mer höra av mig... och sen fick jag inte sakerna för att han skulle ha en hållhake på mig ? :p
Kan ju tillägga att jag fortfarande har saker i hans lägenhet. Men, jag vill inte ha tillbaka dem....  :)
Åh, jag blir så kär och glad av att tänka på honom <3 Hoppas han har det superbra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0