Why should I care what they say?
Sitter just nu vid köksbordet och lyssnar på hundarna som busar.
Har nu börjat skolan, det känns bra och jag får faktiskt MER energi av att göra något på dagarna. Imorgon är det bara en lektion, och sen är det heelg minsann! Jag trivs i klassen också, så allt e rätt greit just nu?
Men, jag är ändå van att så fort jag börjat må bra, och allt går "bra" så ska något hugga mig i ryggen.. men får väl se, :b
Jag har förövrigt valt att INTE gå på Sebastians begravning. Vissa säger att jag "måste gå" av olika anledningar, och att jag kommer "ångra mig" om jag inte går. Saken är det, hans bortgång är det värsta som hänt mig, någonsin. Det var mer smärtsamt än allt som hänt mig. För jag kan inte påverka det. Jag kan inte ta tillbaka honom.
Men, jag har gråtit, och gråtit och gråtit. Och livet går ändå vidare. Även om jag grät en hel natt så vaknade jag dagen efter. Och nu känner jag att jag kan hantera sorgen och smärtan väldigt bra, och att gå på en begravning och se hans familj och närmaste vänner i tårar... Ja.. det behöver inte jag just nu. Jag KLARAR INTE AV det just nu.
De som står mig närmast vet att jag älskade honom oavsett hur han var, vad han gjorde och så vidare, och det räcker för mig, för att hedra honom. Jag pratar ofta om honom, hur roligt vi hade tillsammans, när jag var som mest kär i honom, hur han fick mig att känna. Jag kände mig levande, med honom.
Men, jag måste gå vidare nu, jag måste lämna honom bakom mig. Jag vill träffa någon! För saken är den, jag kommer ingenvart med att vara kär i en ängel. Han finns inte längre, och jag går vidare.
Men jag tänker på honom varje dag, jag hedrar honom varje dag, och minns honom varje dag. Och det behöver inte jag bevisa genom att gå på hans begravning och riva upp allting igen och sen kanske inte kunna vara med i skolan den veckan, för han kommer ändå inte tillbaka. Hur mycket jag är gråter.
Det är ändå ganska skönt att ha kommit till den insikten. Jag trodde ju att jag inte skulle fixa att gå på krogen eller festa utan att få värsta mental breakdown varenda gång. Men det går.
Jag brukar ibland (haha) prata med honom när jag ligger i badkaret, eller kör bil. Skäller på honom för vad han gjort. Lite psyko kanske men man vet ju inte om han hör mig?
Så, nu kommer jag inte skriva lika mycket om det längre, för jag vet inte riktigt vad mer det finns att säga. Jag hoppas verkligen att han fått frid nu, för om han hade ett levande helvete så önskar jag honom inte att leva vidare. Jag älskar honom så mycket att jag låter han gå, om det var det han ville.
Han även tagit kontakt med den här killen igen, för jag tror inte att ÄKTA vänskap går att bryta..
Hur jävla ovänner vi än varit så är vi ALDRIG arga på varandra när vi ses. Fy, jag älskar honom.
Sebastians bortgång fick mig att tänka om, att om Alex dog i en bilolycka skulle jag ÅNGRA MIG så jävla
mycket att jag lät nåt som inte ens rörde VÅRAN vänskap förstöra allting.
Så, sålänge Alex inte misshandlar MIG, eller typ.. ja vet inte, klipper av mig håret eller... Typ...
jag vet inte.. om han skulle förstöra mitt liv, kanske jag skulle släppa han. :b Annars gör jag inte det.
För jag värderar vänskapen mer än vad bråken förstör. De bra väger över. :)
Det var ju Alex som fick mig att börja prata om mina känslor, att jag faktiskt hade RÄTT att känna. Och att det var OKEJ, att må dåligt. Sen har han ställt upp för mig som ingen annan när det varit kris i mitt liv, hämtat mig, låtit mig sova hos honom, städat min lägenhet när jag inte hade ork, inrett min lägenhet när jag inte hade råd.
He would never leave when I need him the most helt enkelt!
Oj, detta blir ett långt inlägg. Tatueringer är också bestämt förövrigt. Jag har en tatto nu som det står FAITH på, på underarmen. Blir att lägga till "Im forever keeping my angel close" på den armen. Att man ska alltid ha TRO, på kärlek, och aldrig glömma, minnet av hur kär jag varit. Ni vet säkert vem my "angel" är, så det är något jag vill bära med mig resten av livet. Minnet, av my angel, och beviset på att om jag kännt så en gång, kan jag det igen. Och då förhoppningsvis i någon som mår bra. <3
Har nu börjat skolan, det känns bra och jag får faktiskt MER energi av att göra något på dagarna. Imorgon är det bara en lektion, och sen är det heelg minsann! Jag trivs i klassen också, så allt e rätt greit just nu?
Men, jag är ändå van att så fort jag börjat må bra, och allt går "bra" så ska något hugga mig i ryggen.. men får väl se, :b
Jag har förövrigt valt att INTE gå på Sebastians begravning. Vissa säger att jag "måste gå" av olika anledningar, och att jag kommer "ångra mig" om jag inte går. Saken är det, hans bortgång är det värsta som hänt mig, någonsin. Det var mer smärtsamt än allt som hänt mig. För jag kan inte påverka det. Jag kan inte ta tillbaka honom.
Men, jag har gråtit, och gråtit och gråtit. Och livet går ändå vidare. Även om jag grät en hel natt så vaknade jag dagen efter. Och nu känner jag att jag kan hantera sorgen och smärtan väldigt bra, och att gå på en begravning och se hans familj och närmaste vänner i tårar... Ja.. det behöver inte jag just nu. Jag KLARAR INTE AV det just nu.
De som står mig närmast vet att jag älskade honom oavsett hur han var, vad han gjorde och så vidare, och det räcker för mig, för att hedra honom. Jag pratar ofta om honom, hur roligt vi hade tillsammans, när jag var som mest kär i honom, hur han fick mig att känna. Jag kände mig levande, med honom.
Men, jag måste gå vidare nu, jag måste lämna honom bakom mig. Jag vill träffa någon! För saken är den, jag kommer ingenvart med att vara kär i en ängel. Han finns inte längre, och jag går vidare.
Men jag tänker på honom varje dag, jag hedrar honom varje dag, och minns honom varje dag. Och det behöver inte jag bevisa genom att gå på hans begravning och riva upp allting igen och sen kanske inte kunna vara med i skolan den veckan, för han kommer ändå inte tillbaka. Hur mycket jag är gråter.
Det är ändå ganska skönt att ha kommit till den insikten. Jag trodde ju att jag inte skulle fixa att gå på krogen eller festa utan att få värsta mental breakdown varenda gång. Men det går.
Jag brukar ibland (haha) prata med honom när jag ligger i badkaret, eller kör bil. Skäller på honom för vad han gjort. Lite psyko kanske men man vet ju inte om han hör mig?
Så, nu kommer jag inte skriva lika mycket om det längre, för jag vet inte riktigt vad mer det finns att säga. Jag hoppas verkligen att han fått frid nu, för om han hade ett levande helvete så önskar jag honom inte att leva vidare. Jag älskar honom så mycket att jag låter han gå, om det var det han ville.
Han även tagit kontakt med den här killen igen, för jag tror inte att ÄKTA vänskap går att bryta..
Hur jävla ovänner vi än varit så är vi ALDRIG arga på varandra när vi ses. Fy, jag älskar honom.
Sebastians bortgång fick mig att tänka om, att om Alex dog i en bilolycka skulle jag ÅNGRA MIG så jävla
mycket att jag lät nåt som inte ens rörde VÅRAN vänskap förstöra allting.
Så, sålänge Alex inte misshandlar MIG, eller typ.. ja vet inte, klipper av mig håret eller... Typ...
jag vet inte.. om han skulle förstöra mitt liv, kanske jag skulle släppa han. :b Annars gör jag inte det.
För jag värderar vänskapen mer än vad bråken förstör. De bra väger över. :)
Det var ju Alex som fick mig att börja prata om mina känslor, att jag faktiskt hade RÄTT att känna. Och att det var OKEJ, att må dåligt. Sen har han ställt upp för mig som ingen annan när det varit kris i mitt liv, hämtat mig, låtit mig sova hos honom, städat min lägenhet när jag inte hade ork, inrett min lägenhet när jag inte hade råd.
He would never leave when I need him the most helt enkelt!
Oj, detta blir ett långt inlägg. Tatueringer är också bestämt förövrigt. Jag har en tatto nu som det står FAITH på, på underarmen. Blir att lägga till "Im forever keeping my angel close" på den armen. Att man ska alltid ha TRO, på kärlek, och aldrig glömma, minnet av hur kär jag varit. Ni vet säkert vem my "angel" är, så det är något jag vill bära med mig resten av livet. Minnet, av my angel, och beviset på att om jag kännt så en gång, kan jag det igen. Och då förhoppningsvis i någon som mår bra. <3
Kommentarer
Trackback
