jag har samma trasor på och röker samma marlboro
Från och med du, från och med du, jag blir aldrig den samma från och med du...
Och visst är det sant, har man älskat någon så innerligt, trots att han absolut inte visade
att han kände ens i närheten av samma sak, så blir man nog aldrig samma från och med honom
sen han försvann från mig. Men vad är det som är bra med det? Jag vet att jag kan älska.
Jag vet att jag kan.
jag har sagt till min karl L att om denna person levt nu, så hade vi inte varit tillsammans.
Jag hade fortsatt år efter år och inte kunna släppa taget om honom. och han inte om mig.
Och vi hade skadat varandra, sårat varandra, som vi gjorde.
Jag tänker ofta på honom. Pratar ofta om honom. jag drömmer om honom.
Men, när han försvann från oss, så var det för mig som att dra bort ett plåster stort
som hela min rygg. Det gjorde ont, jag blödde, jag grät, men dagarna gick ändå.
Nu är det snart ca 3 månader sen jag fick samtalet "har du hört vad som hänt? .. "S" har tagit livet av sig."
Jag minns hur jag tappade all färg i ansiktet, hur jag tappade förmågan att andas, hur jag skrek och grät
och bara rasade ihop. hela kroppen skakade. För hur skulle jag kunna "klara" mig utan honom som
gjorde att jag ville att det skulle bli helg så jag kunde få träffa honom? Hur skulle jag kunna klara
mig utan att få sms då och då, kom och se film, vem är du med? och då sken jag upp som en sol.
Hur skulle jag klara mig utan att sova med honom, att vänta på samtalet när han stod utanför min port
och ville komma å sova hos mig? för att sen bara ligga och hålla om mig och prata om allt möjligt..
För han stod för mycket av min lycka och olycka då. I två års tid.
men, just nu så mår jag otroligt bra.
det känns så sjukt, för jag trodde jag skulle gråta ihjäl mig då. Men såret som plåstret lämnade
håller på att läka. Jag känner att det är en "frihet" att inte vara beroende av någon längre, (förstå mig
rätt ni som känner S, jag vill att han ska leva.) Men, jag vill inte ha den "love the way you lie" relationen
vi hade, jag var så otroligt beroende av hans bekräfelse, för jag visste att det skulle aldrig bli "vi."
Det blev nästan som en besatthet, när han ville ha mig ville jag inte ha honom, och sista året ville han
definitivt inte ha mig. Ändå kunde jag inte släppa taget.
Men nu, så är jag tillsammans med en person som jag verkligen bryr mig om. Han är top notch, verkligen.
men hade inte tragedin i somras hänt, så hade jag inte kunnat vara tillsammans med honom.
och han hjälper mig att läka, jag får prata om S med honom, hur mycket jag vill. Han förstår att det inte
läkt ännu, långt ifrån. Men dagarna går ändå.
Men L är den enda jag vill vara med. Han är den rätta för mig, och våra liv kolliderade i precis "rätt" tidpunkt.
Men jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte att jag öppnade dörren första gången S ringde och ville komma upp hos mig. Jag ångrar inte att jag accepterade honom på facebook och sen umgicks med honom hela förra sommaren. Jag kan dock ångra att jag inte sa "ja" när han frågade om jag ville bli hans flickvän.
men det var väl inte meningen, helt enkelt.
Nu ska jag ta och äta lunch och sen göra mig klar för att fara på praktiken, för somsagt, livet går
alltid vidare. Vad som än händer dig!
Jag ser så ljust på framtiden. Nu har jag en person att bygga livet tillsammans med.
Jag vet vad som är bra och dåligt i kärlek. Jag lever med minnet av S i mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
