Why should I care what they say?
Sitter just nu vid köksbordet och lyssnar på hundarna som busar.
Har nu börjat skolan, det känns bra och jag får faktiskt MER energi av att göra något på dagarna. Imorgon är det bara en lektion, och sen är det heelg minsann! Jag trivs i klassen också, så allt e rätt greit just nu?
Men, jag är ändå van att så fort jag börjat må bra, och allt går "bra" så ska något hugga mig i ryggen.. men får väl se, :b
Jag har förövrigt valt att INTE gå på Sebastians begravning. Vissa säger att jag "måste gå" av olika anledningar, och att jag kommer "ångra mig" om jag inte går. Saken är det, hans bortgång är det värsta som hänt mig, någonsin. Det var mer smärtsamt än allt som hänt mig. För jag kan inte påverka det. Jag kan inte ta tillbaka honom.
Men, jag har gråtit, och gråtit och gråtit. Och livet går ändå vidare. Även om jag grät en hel natt så vaknade jag dagen efter. Och nu känner jag att jag kan hantera sorgen och smärtan väldigt bra, och att gå på en begravning och se hans familj och närmaste vänner i tårar... Ja.. det behöver inte jag just nu. Jag KLARAR INTE AV det just nu.
De som står mig närmast vet att jag älskade honom oavsett hur han var, vad han gjorde och så vidare, och det räcker för mig, för att hedra honom. Jag pratar ofta om honom, hur roligt vi hade tillsammans, när jag var som mest kär i honom, hur han fick mig att känna. Jag kände mig levande, med honom.
Men, jag måste gå vidare nu, jag måste lämna honom bakom mig. Jag vill träffa någon! För saken är den, jag kommer ingenvart med att vara kär i en ängel. Han finns inte längre, och jag går vidare.
Men jag tänker på honom varje dag, jag hedrar honom varje dag, och minns honom varje dag. Och det behöver inte jag bevisa genom att gå på hans begravning och riva upp allting igen och sen kanske inte kunna vara med i skolan den veckan, för han kommer ändå inte tillbaka. Hur mycket jag är gråter.
Det är ändå ganska skönt att ha kommit till den insikten. Jag trodde ju att jag inte skulle fixa att gå på krogen eller festa utan att få värsta mental breakdown varenda gång. Men det går.
Jag brukar ibland (haha) prata med honom när jag ligger i badkaret, eller kör bil. Skäller på honom för vad han gjort. Lite psyko kanske men man vet ju inte om han hör mig?
Så, nu kommer jag inte skriva lika mycket om det längre, för jag vet inte riktigt vad mer det finns att säga. Jag hoppas verkligen att han fått frid nu, för om han hade ett levande helvete så önskar jag honom inte att leva vidare. Jag älskar honom så mycket att jag låter han gå, om det var det han ville.
Han även tagit kontakt med den här killen igen, för jag tror inte att ÄKTA vänskap går att bryta..
Hur jävla ovänner vi än varit så är vi ALDRIG arga på varandra när vi ses. Fy, jag älskar honom.
Sebastians bortgång fick mig att tänka om, att om Alex dog i en bilolycka skulle jag ÅNGRA MIG så jävla
mycket att jag lät nåt som inte ens rörde VÅRAN vänskap förstöra allting.
Så, sålänge Alex inte misshandlar MIG, eller typ.. ja vet inte, klipper av mig håret eller... Typ...
jag vet inte.. om han skulle förstöra mitt liv, kanske jag skulle släppa han. :b Annars gör jag inte det.
För jag värderar vänskapen mer än vad bråken förstör. De bra väger över. :)
Det var ju Alex som fick mig att börja prata om mina känslor, att jag faktiskt hade RÄTT att känna. Och att det var OKEJ, att må dåligt. Sen har han ställt upp för mig som ingen annan när det varit kris i mitt liv, hämtat mig, låtit mig sova hos honom, städat min lägenhet när jag inte hade ork, inrett min lägenhet när jag inte hade råd.
He would never leave when I need him the most helt enkelt!
Oj, detta blir ett långt inlägg. Tatueringer är också bestämt förövrigt. Jag har en tatto nu som det står FAITH på, på underarmen. Blir att lägga till "Im forever keeping my angel close" på den armen. Att man ska alltid ha TRO, på kärlek, och aldrig glömma, minnet av hur kär jag varit. Ni vet säkert vem my "angel" är, så det är något jag vill bära med mig resten av livet. Minnet, av my angel, och beviset på att om jag kännt så en gång, kan jag det igen. Och då förhoppningsvis i någon som mår bra. <3
Har nu börjat skolan, det känns bra och jag får faktiskt MER energi av att göra något på dagarna. Imorgon är det bara en lektion, och sen är det heelg minsann! Jag trivs i klassen också, så allt e rätt greit just nu?
Men, jag är ändå van att så fort jag börjat må bra, och allt går "bra" så ska något hugga mig i ryggen.. men får väl se, :b
Jag har förövrigt valt att INTE gå på Sebastians begravning. Vissa säger att jag "måste gå" av olika anledningar, och att jag kommer "ångra mig" om jag inte går. Saken är det, hans bortgång är det värsta som hänt mig, någonsin. Det var mer smärtsamt än allt som hänt mig. För jag kan inte påverka det. Jag kan inte ta tillbaka honom.
Men, jag har gråtit, och gråtit och gråtit. Och livet går ändå vidare. Även om jag grät en hel natt så vaknade jag dagen efter. Och nu känner jag att jag kan hantera sorgen och smärtan väldigt bra, och att gå på en begravning och se hans familj och närmaste vänner i tårar... Ja.. det behöver inte jag just nu. Jag KLARAR INTE AV det just nu.
De som står mig närmast vet att jag älskade honom oavsett hur han var, vad han gjorde och så vidare, och det räcker för mig, för att hedra honom. Jag pratar ofta om honom, hur roligt vi hade tillsammans, när jag var som mest kär i honom, hur han fick mig att känna. Jag kände mig levande, med honom.
Men, jag måste gå vidare nu, jag måste lämna honom bakom mig. Jag vill träffa någon! För saken är den, jag kommer ingenvart med att vara kär i en ängel. Han finns inte längre, och jag går vidare.
Men jag tänker på honom varje dag, jag hedrar honom varje dag, och minns honom varje dag. Och det behöver inte jag bevisa genom att gå på hans begravning och riva upp allting igen och sen kanske inte kunna vara med i skolan den veckan, för han kommer ändå inte tillbaka. Hur mycket jag är gråter.
Det är ändå ganska skönt att ha kommit till den insikten. Jag trodde ju att jag inte skulle fixa att gå på krogen eller festa utan att få värsta mental breakdown varenda gång. Men det går.
Jag brukar ibland (haha) prata med honom när jag ligger i badkaret, eller kör bil. Skäller på honom för vad han gjort. Lite psyko kanske men man vet ju inte om han hör mig?
Så, nu kommer jag inte skriva lika mycket om det längre, för jag vet inte riktigt vad mer det finns att säga. Jag hoppas verkligen att han fått frid nu, för om han hade ett levande helvete så önskar jag honom inte att leva vidare. Jag älskar honom så mycket att jag låter han gå, om det var det han ville.
Han även tagit kontakt med den här killen igen, för jag tror inte att ÄKTA vänskap går att bryta..
Hur jävla ovänner vi än varit så är vi ALDRIG arga på varandra när vi ses. Fy, jag älskar honom.
Sebastians bortgång fick mig att tänka om, att om Alex dog i en bilolycka skulle jag ÅNGRA MIG så jävla
mycket att jag lät nåt som inte ens rörde VÅRAN vänskap förstöra allting.
Så, sålänge Alex inte misshandlar MIG, eller typ.. ja vet inte, klipper av mig håret eller... Typ...
jag vet inte.. om han skulle förstöra mitt liv, kanske jag skulle släppa han. :b Annars gör jag inte det.
För jag värderar vänskapen mer än vad bråken förstör. De bra väger över. :)
Det var ju Alex som fick mig att börja prata om mina känslor, att jag faktiskt hade RÄTT att känna. Och att det var OKEJ, att må dåligt. Sen har han ställt upp för mig som ingen annan när det varit kris i mitt liv, hämtat mig, låtit mig sova hos honom, städat min lägenhet när jag inte hade ork, inrett min lägenhet när jag inte hade råd.
He would never leave when I need him the most helt enkelt!
Oj, detta blir ett långt inlägg. Tatueringer är också bestämt förövrigt. Jag har en tatto nu som det står FAITH på, på underarmen. Blir att lägga till "Im forever keeping my angel close" på den armen. Att man ska alltid ha TRO, på kärlek, och aldrig glömma, minnet av hur kär jag varit. Ni vet säkert vem my "angel" är, så det är något jag vill bära med mig resten av livet. Minnet, av my angel, och beviset på att om jag kännt så en gång, kan jag det igen. Och då förhoppningsvis i någon som mår bra. <3
Du ler när jag blöder
"You have to heal you past, cuz otherwise you just continue to bleed bleed bleed
Are you afraid of the dark?
Ligger just nu i sängen halft drogad av en sömntablett och tittar ut genom balkongdörren. Det är mörkt ute nu. Mörker är något som alltid varit bittersweet för mig. När jag var liten led jag av "nattskräck" eller, en ovanligt stor rädsla för mörker. Jag vågade inte vara ensam hemma när jag var 12 (!) år gammal, på dagen. För jag var så rädd, att vara ensam, rädd för mörkret. Jag trodde att demoner skulle komma och döda mig, på riktigt.
Men nu, i 22 års ålder så har jag en HELT annan relatio till mörkret. Jag älskar mörker, det för mig betyder "inga måsten." När det är mörkt, så kan jag inte fara på jobbet, jag har ingen skola, jag kan inte ringa några viktiga samtal, jag behöver inte äta och jag har inga krav att umgås med någon.
Natten dvs, är en krav-fri tid för mig. Då kan jag fundera över dagens/årets händelser, över relaioner osv.. Och det är TYST ute. Jag älskar tystnaden, och mörkret.
Medans andra (en anonym vän jag pratar med just nu) har upplevelserna om mörker att vara hjälplös, maktlös, pgr av övergrepp som ung.
en annan vän skrev "Ja jag är rädd för mörker, vet egentligen inte varför, men jag klarar inte längre av skräckfilmer, psykologiska filmer osv. Jag hatar att inte kunna se vad som är runt omkring mig"
Förundras över himlen en stjärnklar natt och sov sedan tryggt med änglabeskydd....
Min fråga är NU till er läsare, är NI rädda för mörkret? Om ja, varför? Om nej, varför inte?
Men nu, i 22 års ålder så har jag en HELT annan relatio till mörkret. Jag älskar mörker, det för mig betyder "inga måsten." När det är mörkt, så kan jag inte fara på jobbet, jag har ingen skola, jag kan inte ringa några viktiga samtal, jag behöver inte äta och jag har inga krav att umgås med någon.
Natten dvs, är en krav-fri tid för mig. Då kan jag fundera över dagens/årets händelser, över relaioner osv.. Och det är TYST ute. Jag älskar tystnaden, och mörkret.
Medans andra (en anonym vän jag pratar med just nu) har upplevelserna om mörker att vara hjälplös, maktlös, pgr av övergrepp som ung.
en annan vän skrev "Ja jag är rädd för mörker, vet egentligen inte varför, men jag klarar inte längre av skräckfilmer, psykologiska filmer osv. Jag hatar att inte kunna se vad som är runt omkring mig"
Förundras över himlen en stjärnklar natt och sov sedan tryggt med änglabeskydd....
Min fråga är NU till er läsare, är NI rädda för mörkret? Om ja, varför? Om nej, varför inte?
Ser ljus i allt det mörka
Sitter just nu hos min mamma. Balkongdörren är vidöppen och ute är det en strålande skön sen-sommar kväll där solen värmer men det är ändå svalt ute. Kan känna nu att jag börjat få tillbaks lite livsglädje, har börjat gå ordning i lägenheten på riktigt med Emmas hjälp <3 och bara att ha någon att prata med om allt skit som händer i världen är helt underbart. Jag trivs med att bo med någon!
Nästa vecka börjar jag på Framnäs och personlig assistent utbildningen, det känns roligt och spännande och jag hoppas att jag ska klara av att fara till skolan varje dag och hålla tiderna osv. Men, det är ju JAG som bestämmer om jag ska klara av det eller inte, ingen annan.
jag tänker mindre och mindre på sebastian, självklart tänker jag på honom varje dag, men det känns inte längre som att mitt hjärta ska sprängas (!) när jag tänker på honom. Har gråtit varje natt i 8-10 dagar så jag tror att mina tårar är slut nu. Har även slutat tänka att jag ska ringa honom eller smsa honom, antar att man "VÄNJER" sig vid att han inte finns med oss längre.
tanken på att dejta börjar ändå locka lite grann, det vore kul att ha någon fin kille att spendera mörka vinterkvällar med nu.. Men, det får ta sin tid.
Jag kan idag säga att jag känner mig riktigt jävla lycklig, på många sätt.
Har haft enorm ångest i mitt bröst de senaste veckorna av olika anledningar (höll på att tappa lägenheten bla.) men nu är allting lungt. Jag älskar att bo på annelund, jag älskar allt folk som finns där och hur enkelt det är att umgås me någon när man känner för det, det är fan bara gå utanför dörren och 20 meter till höger eller vänster så är jag hos mina närmaste vänner.
Helt priceless är det! :D
har även 2 tatueringar på g, ska göra minnestatueringar för min mormor och sebastian.
Blir en ros för mormor, då de sjöng "en stad där rosor aldrig dör" på begravningen, så det blir en fin gadd också, så vet man också vad det betyder för en. för jag hoppas mommo är i en stad där rosor aldrig dör. <3
och för sebastian blir det en text, jag har inte bestämt mig riktigt för vad ännu, men något i stil med att man ska aldrig sluta tro på äkta kärlek, eftersom jag vet att det finns då jag älskade honom i 2 år, oavsett vad han gjrode eller sa mot mig så älskade jag HONOM lika mycket för det, även om man inte alltid älskade hans handlingar..
men tex "never stop beliving" eller " I move on, but I never forget" ..
Ja ni förstår kanske vad jag e ute efter?
Ni får gärna kommentera och ge förslag? :)
Nu ska jag och mamma äta pizza men jag ska ta en rök å dricka upp mitt kaffe först.
Today is a good day!
Ångest, var förnamnet.
Drömde mardrömmar om Sebbe inatt, igen..
Jag tror inte att de som tar sitt liv inser hur mkt de efterlevande får lida.
Det är helt otroligt vilket avtryck en enda människa kan göra i ens liv, och
hur tomt det kan bli utan dem.
Sebastian är vän nummer 7 som jag tappat sen jag var 15.
Jag kan inte påstå att jag gillar "livets cirkel".
Och han är inte den första som jag varit kär i som gått bort, är det förvånande
att jag är rädd för att älska?
Jag tror inte att de som tar sitt liv inser hur mkt de efterlevande får lida.
Det är helt otroligt vilket avtryck en enda människa kan göra i ens liv, och
hur tomt det kan bli utan dem.
Sebastian är vän nummer 7 som jag tappat sen jag var 15.
Jag kan inte påstå att jag gillar "livets cirkel".
Och han är inte den första som jag varit kär i som gått bort, är det förvånande
att jag är rädd för att älska?
Dagarna går även om man vill stanna tiden
Ja..
Sitter hos min mor och bloggar för tillfället. Lyssnar på Eric Saade - Hearts in the air just nu.
Funderar kring sången "put your hearts in the air, you gotta love being you, so put your heart in the air"
Kanske man ska våga göra det? Liksom, ge någon fin (<3) person en chans. Jag tror ändå att sebastian
hade velat det också. Även om han var irriterad när han såg mig med någon annan,(DU BEHÖVER INTE KOMMA HIT, FÖR DU ÄR JU MED "HAN"..) så tror jag inte att han vill att jag ska vara "hans" efter hans bortgång.
Självklart är jag "hans" in my mind, det har jag varit i två års tid. Men, så länge som jag varit singel
och väldigt sluten som person.. Så börjar det vara dags, att ge sig ut och ge någon en chans. Sluta vara
så rädd för känslor, för kärlek, för tillit.
Har ju träffat en kille som jag verkligen gillar, jag gillar allting med honom, och han gillar allting med mig också (?)
Även mina konstiga humörsvängningar och tokerier.. så gillar han mig ändå (?). Helt otroligt.
Fast jag är så SJUKT rädd för att bli fäst vid någon. I min vanliga tur så brukar det inte vara bra att bli fäst vid någon, för de rycks ofta ifrån mig..
Under de snart två veckor sen Sebastian tog bort sig så har jag fått otroligt mycket stöd, från nära och kära, och även från våra gemensamma kompisar. Bäst är det när någon kommer fram och kramar om mig och säger "du var den första jag tänkte på när jag hörde" och "jag lider med dig, kan inte tänka mig hur det känns."
Det är väl i regel folk som visste hur mycket jag älskade honom, oavsett om han var lite vilsen ibland och man förstod sig inte på honom.. Så spelade det ingen roll, jag kunde inte ens vara ARG på honom, även om jag försökte!
Kommer väl speciellt ihåg en gång när vi bråkat och han skulle "kasta mina saker utanför porten". Och jag sprang efter honom efter krogen, till hans lägenhet, och han kommer ut, UTAN mina saker, tänder en cigg, ler och säger "hur är läget me dig då? ; )"
jag skrek ju bara åt han det ena och det andra innan jag bara drog en djup suck och sa "alltså jag kan inte vara arg på dig." Han flinade och sa "jag vet. vill du följa med upp?"
sen slutade det med att jag sov hos honom.. tror de var tre? gånger den veckan?
man kan ju fundera nu i efterhand om han sa att han skulle kasta mina saker för att jag var så jävla arg och skulle hämta allting och sen aldrig mer höra av mig... och sen fick jag inte sakerna för att han skulle ha en hållhake på mig ? :p
Kan ju tillägga att jag fortfarande har saker i hans lägenhet. Men, jag vill inte ha tillbaka dem.... :)
Åh, jag blir så kär och glad av att tänka på honom <3 Hoppas han har det superbra.
